Mozarts Requiem

I Arvid Järnefelts drama Kuolema – Döden – bjuds en feberyrande mor upp till dans. För sin son, som vakar vid sjuksängen, berättar hon om en bal där människorna dansar omkring henne – tills Döden knackar på dörren. Till dramat skrev Jean Sibelius den musik ur vilken Valse triste växte fram, stycket som inleder konserten i Ängelholms kyrka. Innan modern dansar in i evigheten får den vakande sonen ett slags testamente: det synliga förgår, men kärleken består. Älska därför också den främmande människan så som du har älskat mig. Och hon lovar honom ett tecken. När han handlar så ska hon, osynligt, nicka åt honom.

Mellan Valse triste och Mozarts Requiem får tiden stå stilla en stund i Arvo Pärts Da pacem Domine. Pärts musik rör sig försiktigt med ett språk som nästan lika gärna kunde höra hemma för hundratals år sedan som i en avlägsen framtid. Tonspråket föddes efter en lång skaparkris och år av studier i gregoriansk sång. Pärt har beskrivit sin tidigare musik som en värld av taggtråd; man kan inte läka sår med taggtråd. 1980 tvingades han lämna det av Sovjetunionen kuvade Estland. När esterna några år senare sjöng sig fria levde Pärt fortfarande i exil. Så småningom återvände han till ett självständigt land som i vår tid åter lever med det ryska hotet nära inpå.

Da pacem Domine – ”Giv fred, o Herre, i våra dagar” – bygger på en medeltida antifon. Pärt skrev verket 2004, efter terrorattentaten i Madrid. Den gamla bönen fortsätter: quia non est alius qui pugnet pro nobis – ”ty ingen annan finns som strider för oss”.

Den som har sett Miloš Formans film Amadeus från 1984 minns kanske scenen där den döende Mozart dikterar sitt Requiem för Salieri. Han ligger utmattad i sängen men hör ännu musiken och försöker få den ned på papperet medan någon vakar bredvid honom. Ur det våldsamma Confutatis hör han plötsligt något annat: Voca me cum benedictis – ”kalla mig med de välsignade”. För ett ögonblick tycks rösten komma från ett annat gränsland.

Nära Mozarts dödsbädd fanns också en son. Franz Xaver Wolfgang Mozart hade fötts samma sommar. Som pianist, tonsättare och dirigent levde han med ett märkligt arv i sitt namn utan något eget minne av sin far. En stor del av sitt vuxna liv tillbringade han i Lemberg, dagens Lviv i Ukraina. På årsdagen av faderns död 1826 lät han sin nybildade Ceciliakör framföra Requiem. I ett brev några veckor senare kallade han Mozart sin ”oförglömlige far”. Det är i år tvåhundra år sedan och i Lviv är Mozarttraditionen högst levande, där Requiem får en särskild klangbotten genom de många mänskliga förluster kriget vållat dem.

Ängelholms Oratoriekör framför nu samma Requiem. Redan i dess första sats låter Mozart en ensam sopranröst träda fram ur körens bön med orden Te decet hymnus, Deus, in Sion. Melodin är den uråldriga tonus peregrinus – den vandrande tonen. I den lutherska traditionen kom samma ton också att bära Magnificat, moderns lovsång över barnet som sparkar i hennes mage. En nickning från andra sidan.

Ängelholms Oratoriekör framför Requiem tillsammans med orkestermusiker ur bland annat Helsingborgs Symfoniorkester och solisterna Eleonora Poignant, Mari Askvik, Mikael Englund och Olle Holmgren.

Biljetter krävs:

Entré 180 kr

Under 18 år: 90 kr

Under 12 år: Gratis

Förköp: Församlingsexp., Södra kyrkogatan 3. vard. 10-12, 13-15 eller köpa direkt via biljettkiosken.se/angelholmsoratoriekor

Alternativt vid kyrkans entré en timme före konserten